Ohio 2007

Petra, lördagen den 3 november eller söndagen den 4 november beroende på hur man ser det

Jag sitter på planet mellan Chicago och London. Det är egentligen för trångt för att ha datorn uppe för mannen framför mig har fällt bak sin stol och ligger praktiskt taget i mitt knä. Till höger om mig sover en piercad kille, till vänster om mig sitter en motbjudande indier som luktar, brer ut sig, låter och har ett förfärligt bordsskick. Jeez. Barnen sitter bakom mig, vi kunde inte få platser tillsammans, men det går bra så här också.

Mellanlandningen i Chicago gick över all förväntan. På resan till USA missade vi ju ett plan och nästan ett till på grund av enorma köer och otrevlig personal. Vi fastnade också i säkerhetskontrollen pga nån lottdragning. På detta hållet gick det däremot alldeles utmärkt. För det första kom vi in nästan bredvid där planet skulle gå, vi behövde inte gå igenom säkerhetskontrollen igen och dessutom var all personal på gott humör idag och var riktigt trevliga. Tänk så mycket skillnad det kan göra! Alltså hann jag köpa min favoritparfym, 212 Sexy, som normalt är svår att hitta.

Maten var ok, efterrätten var kakor som var svingoda. Barnen försöker sova. Jag har provat, men kunde inte sova pga indiern bredvid mig som väsnas och brer ut sig så att jag knappt får plats. Luften är extremt torr, läpparna svider och huden känns som om den skulle krackelera. Handkräm och läppbalsam hade varit en hit, men man får ju inte ha sånt på planet. *suck*

Vi är nu söder om Grönland, och har cirka 3 timmar och en kvart kvar till London. Borde kanske sova lite.

Vi är nu i London och allt är bra med oss. Barnen lyckades sova på planet till slut, men mannen bredvid mig drev mig nästan till vansinne. Jag lyckades vila lite i alla fall. Sen blev jag irriterad igen när jag åt frukost, för då hostade han utan att hålla för munnen, så det måste ha stänkt på min mat. Uuuuurk!

Barnen gillade inte maten på planet. Middagen var kyckling och pasta, men det var nån sorts tomatsås med grönsaker i över alltihopa, och den var nog inte i deras smak. Dom gillade iaf kakorna. Frukosten gillade dom inte heller nåt vidare, fast det var härliga croissanter och smarrig yoghurt. Mannen bredvid mig bredde smör utanpå croissanten och åt marmeladen med sked. Han drack sitt kaffe med sugrör också. Han klyddade med TV-skärmen under hela resan, och klickade helt planlöst på den, utan att ens kolla var texten för att komma vidare var. Mycket egendomligt. När planet gick in för landning försökte han fortfarande hitta filmer att titta på, och fast jag försökte förklara att dom inte sände några filmer längre fortsatte han, tom medan vi taxade in på Heathrow. Lite lätt vrickat???

Batteriet håller på att ta slut så jag får sluta nu. Ska lägga upp lite foton när jag kommer hem.

Nu har jag slarvat med att skriva igen. *suck* Och inte har jag fått barnen att skriva heller. Vi har helt enkelt för kul här, vi har inte tid!!! Men jag tänkte i alla fall börja med att visa några foton:

När vi "dumpat" barnen hemma med Steve tog Kelly och jag itu med den allra sista shoppingen. Mitt rum ser löjligt fullt ut, för jag har shoppat mycket de här två veckorna. Men allt är ju så billigt!!! Jag kommer att få låna en bag av Kelly när jag åker hem, men det är okej, hon shoppade minst lika mycket när hon var i Sverige första gången.

Största problemet är väl vara att få hem min crockpot, som jag valde ut på Target redan första söndagen men inte köpte förrän igår. Jag fick den dessutom till extrapris, så jag är extra nöjd. Och vi har ätit mat gjord i en likadan (fast större, till en stor familj som Nasdeos) flera gånger, så jag vet hur svingott det blir!!! I alla fall oroar jag mig för den, eftersom innerdelen är i keramik och locket i glas. Jag får nog ta den i mitt handbagage, och ta laptopen i min ryggsäck. Jag får nämligen ha två handbagage, om det ena kan räknas som portförlj eller handväska, och det borde ju en lite ryggsäck med bara en laptop i kunna göra, speciellt som barnen inte har mer än sina ryggsäckar.

Den sista kvällen har jag och Kelly spenderat i hennes och Steves stora säng, som funkar mer eller mindre som ett vardagsrum, även om de har två andra. Där samlas hela familjen, och dit in blev vi ogenerat inbjudna redan från början. Familjen Nasdeo är nämligen härligt avslappnade och ibland mycket oamerikanska. I alla fall, Steve serverade oss soppa och dryck, milkshakes med Oreos och slutligen Frozen Strawberry Margaritas där, medan vi pysslade, pratade och småtittade på TV. Då och då kom något av barnen och gjorde oss sällskap en stund. Annars har de mestadels spenderat kvällen tillsammans på golvet i ett av de större rummen på bottenvåningen, där de spelat Animal Crossoing på brödernas Gamecube, ätit popcorn och godis (från den enorma Halloween-skörden), druckit milkshakes och pratat och myst som bara barn kan. Lovisa och Aaron är fortfarande kvar där nere, men Mitchell och Jossan sover. Piper och Anna sover sedan länge förstås.

Det känns tråkigt att åka hem imorgon. Visst saknar vi dom där hemma en smula, men vi har alla tre haft så fantastiskt roligt hela tiden, så två veckor har gott alldeles för fort. Barnen kommer fantastiskt bra överens med barnen Nasdeo, och deras engelska har utvecklats jättemycket. Speciellt Lovisa har börjat prata nästan helt flytande, mer med de andra barnen än med steve och kelly kanske, men båda barnen klarar sig fint på restauranger och i affärer nu, och de har inga problem att kommunicera. Spelet de spelar innebär bl a att de måste skriva på engelska, och båda barnen följer med lätthet med i vad som sägs i de tecknade serierna och andra barnshower på Disney channel osv. Kanalerna de tittar på är i stprt sett sesamma som hemma, fast alla talar engelska förstås, utom Dora the Explorer som talar både engelska och spanska.

Nä, jag vill inte tänka på hemfärden ännu, men nu ska jag njuta en sista natt av flanell-lakan och underlakan av egyptisk bomull med en threadcount på 850. Som en dröm!

Det är söndag kväll och vi sitter i bilen på väg hem från Cedar Point. Steve har ordnat så att båda datanördarna (dvs jag och Kelly) kan plugga in våra datorer i bilen, fast internet kommer vi förstås inte åt, så vi får väl ladda upp det här när vi kommer hem ikväll.

Vi gick upp tidigt i morse så att vi kunde åka strax efter åtta. Vi åt frukost från en drive-in i bilen. Resan upp till Cedar Point tog ungefär 2 timmar, så vi var där strax efter 10 när de öppnade.

Vi var 11 stycken; Kelly och Steve med Mitchell och Aaron, Leo och Jan med Leah and Brennah, och så jag, Lovisa och Josefin. Anna och Piper har varit hemma med Leos och Jans äldsta dotter Hannah, eftersom de är för korta för de flesta attraktionerna, och alltså skulle haft urtråkigt.

Jan är inte så förtjust i att åka de häftigaste berg- och dalbanorna, så när vi kom fram delade vi på oss en stund eftersom traditionen bjuder att man börjar med Raptor, som innehåller både loopar, korkskruvar och "barrel rolls", vad sjutton nu det heter på svenska. Det visade sig vara en fantastisk, lång åktur, troligen den bästa jag nånsin åkt. Under tiden åkte barnen några andra, inte fullt lika gastkramande grejer.

Sen fortsatte vi runt parken, som innehåller hela sjutton olika berg- och dalbanor. Av de tio bästa (värsta?) i hela världen lär tre av dem finnas just på Cedar Point, enligt nån website jag hittade som betygsatte nöjesparker. Däribland världens allra värsta/bästa, Top Thrill Dragster. Den skjuter iväg i 120 mph, dvs nästan 200 km/h, först rakt fram, sedan rakt uppåt med en svag barell roll 130 meter, och därefter rakt nedåt med en barrel roll. Det ser helt sjukt otäckt ut nerifrån, fast hela åkturen är bara knappt 20 sekunder lång.

Och ja, jag åkte den, efter att ha blivit övertalad av Leo och Kelly. Jag var nästan illamående av skräck innan vi kom iväg, men det visade sig att jag faktiskt bara tyckte att den var kul, inte otäck alls - förmodligen till stor del för att den gick så mjukt och fort, men jag hann faktiskt njuta lite av utsikten också, eftersom den saktar ner uppe på backkrönet.

Aaron och Jossan var modigast av barnen, och har båda två för första gången åkt loopar och korkskruvar! Och tyckte att det var roligt dessutom!

och dessutom Magnum XL, Gemini och The Iron Dragon som jag inte har några bra bilder av. Sen har vi förstås åkte en massa annat också!

Både jag och Kelly har tagit massvis med foton, men jag pallar ärligt talat inte ladda upp dom ikväll. Det är över midnatt här nu (vi är hemma nu) och det har varit en lång dag. Imorgon blir det bl a pumpakarvning.

Jag vet, jag vet, jag har inte skrivit på flera dagar och jag ber om ursäkt för det om ni har väntat på nyheter från USA. Men vi har verkligen varit upptagna, och trötta på kvällarna.

Vi har shoppat en del, och sett två köpcenter, Polaris och Dublin (båda två stora och med oväntat snygg arkitektur, ja jättesnygg faktiskt) och Easton Towne Center. Vi har besökt affärer som Gymboree, Bath and Body Works, Yankee Candle, Build a Bear (två gånger, i olika affärer med delvis olika sortiment), JoAnn's, Hot Topic och flera andra. Build a Bear har vi ju hemma, men de andra är affärer vi inte har som jag har sett fram emot att få se i verkliga livet.

Barnen har köpt varsin björn på Build a Bear; Jossans är guldbeige och heter Teddy, Lovisas är ljust blå och heter Icecream.

Vi har ätit ute många luncher, men vi äter middag hemma och det är mest Steve som lagar maten. Hehe, Kelly är bortskämd och Steve passar upp henne hela tiden. Hon får alltid frukost på sängen t ex, och han hämtar hela tiden saker åt henne osv. Lovisa är mycket MYCKET förtjust i maten här, det har väl bara varit ett par saker som varit halvbra.

Idag har vi bland annat plockat pumpor som vi ska karva ur senare, och sen har vi varit och badat på deras Rec Center som ligger typ tre kvarter härifrån. Jättehärligt! Båda flickorna kommer jättebra överens med Kellys barn och engelskan flyter på bra. Josefin säger att hon tänker på engelska nu och att det ibland känns svårt att byta tillbaka till svenska. Hon säger också att hon förstår nästan allt hon hör, tom på TV.

Imorgon ska vi till Cedar Point, så då måste vi gå upp hyfsat tidigt. Vi åker dit tillsammans med Steves och Kellys goda vänner Leo och Jan (som var med i söndags på Kellys födelsedag). De brukar åka dit tillsammans så här års. Två av deras döttrar, Leah och Hannah, följer också med, men äldsta dottern Hannah, som är lika gammal som Caitlin, stannar här och passar småflickorna (Anna och Piper) eftersom de är för små för att ha nån riktig glädje av att följa med.

Vi räknar med att det blir kallt imorgon. Det är alltid kallt på Cedar Point tydligen, efter som det ligger ute i Lake Erie. Dessutom ska morgon dagen var en kylig dag, så vi får se till att klä på oss ordentligt.

Lovisa, Josefin och Kelly är förkylda och har ont i halsen, men det är inget större fel på orken och definitivt inget fel på humör eller aptit hos någon av dem, så det är nog inget att oroa sig för. Jag ser dock till att flickorna vilar ordentligt när tillfälle ges.

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar, men jag ska försöka sammnfatta vad vi har gjort igår och idag.

Igår var det skoldag, men Mitchell fick ledigt för att följa med oss, men Piper och Anna gick till skolan som vanligt. Aaron går inte i en vanlig skola, utan blir "home-schoolad", så det var inga problem för honom att få ledigt.

Efter fruktost körde vi Caitlin till Cincinnatti, där hon pluggar konst. Hon delar en lägenhet med två andra tjejer i en rätt ruffig del av staden. På det hela tagen var Cincinnatti väldigt annorlunda mot svenska städer. Det är en "svart" stad, vi såg mest svarta människor på gatorna, och hela staden är rätt ruffig och nedsliten, med gamla hyreshus överallt.

Planen var sedan att köra till Newport, Kentucky för att gå på Newport Aquarium, och det gjorde vi också, men vi körde fel på vägen dit så det tog säkert en timme även om det är jättenära.

När vi kom ut från akvariet hällregnade det. Det kändes som om fiskarna likaväl hade kunnat simma utomhus, så mycket regn kom det. Det var jobbigt för kelly att köra hem, inte bara för regnet utan det var också helt knökfullt på vägarna eftersom folk var på väg hem från jobbet. Resan som normalt tar en timme och tre kvart tog två och en halv timme. Det ösregnade fortfarande när vi kom hem.

Idag började vi dagen med att besöka Halloween-affären. Vi stannade där i timmar, för det fanns otroligt mycket att välja på.

Josefin ska vara seriefiguren Emily the Strange, och klassnallen Lina ska vi klä ut till en av Emilys fyra katter, Miles.

Så här ser Emily the Strange egentligen ut. Miles är en svart katt som den på bilden, men hans ena öga är ett kors.

Vi åt lunch, barnen hamburgare och Kelly och jag bagels med cream cheese, och sen åkte vi tillbaka för att vara hemma innan Mitchell, Anna och Piper kom från skolan.

Vi åt French Dip till kvällsmat; en stek av nötkött som tillagats i en crockpot i öl och löksoppa tills den faller sönder i små stycken, serverad på rostade frallor med lite dressing - sen doppar man hela bullen i buljong. Supergott.

Senare på kvällen åkte jag och Kelly till Wal-Mart för att köpa matvaror. Där finns så mycket olika saker... helt fantastiskt. Allt ni kan tänka er. Vi tittade på i stort sett allt kändes det som.

Ändå kom jag bara hem med Lovisas sammetstop och en långärmad orange t-shirt med en svart katt och texten Cattractive till mig att ha på Halloween. Kelly köpte en matchande som hade Boo skrivet överallt.

När vi kom tillbaka hade Lovisa och Josefin snällt gått och lagt sig. Dom är jätteduktiga, pratar mycket engelska, uppför sig trevligt och tycker att allt är roligt och att all mat är jättegod. I förmiddags satt de och Aaron och jobbade med skolarbete nån timme, det såg jättemysigt ut när dom satt där tillsammans vid köksbordet alla tre. På det hela taget har vi det fantastiskt bra!

Idag är Kellys födelsedag. Vi visste redan från början att man inte börjar födelsedagar med sång och presenter som hemma, men det känns ändå lite konstigt att bara äta frukost som vanligt. Jag var i alla fall på ett strålande humör, för min väska hade kommit under natten.

Efter frukost gick alla barnen ut i trädgården och lekte. Jag tog en omgång foton på dem:

Lovisa och Mitchell sitter på studsmattan och tittar i en engelsk-svensk ordbok och Lovisa lär Mitchell hur orden uttalas på svenska.

Josefin åker linbana.

När Caitlin hade kommit bestämde vi oss för att åka till Target, fast av barnen var det bara Josefin som ville följa med; Lovisa hade för roligt. På Target valde jag ut en crockpot som jag kommer att köpa innan jag åker hem, och sen tittade vi runt i hela affären innan vi gick och åt på ett ställe med italiensk buffé. Många sorter pizza och pasta, alla perfekt tillagade förstås, efterätter ingick också. Den italienska mjukglassen med brownies till var fantastisk!

Sen åkte vi hem igen.Vädret har varit underbart, på eftermiddagen var det 25 grader eller kanske tom lite till. Steve tog ut Kellys inversion table i trädgården och där turades vi om att hänga upp och ner. Kanonskönt för min onda rygg!

Steve hade bokat bord på Japanes Steakhouse till klockan 17, så alla gjorde sig iordning. Här är ett foto på de fyra flickorna:

Lovisa, Piper, Josefin och Anna sittandes i hammocken på verandan. De väntar på att alla andra skulle bli färdiga.

Japanese Steakhouse var suveränt. Jag förstår verkligen att det är familjen Nasdeos favoritställe! Kött och grönsaker av fantastisk kvalitet, tillagade vid bordet av en jonglerande kock. Barnen älskade sin mat, ja det gjorde förstås jag också.

Här är det ena av våra två bord, vi blev jättemånga efter som vi fick sällskap av en annan familj;kompisar till Steve och Kelly och deras tre flickor.
Alla bord har en stekyta i mitten där kocken lagar maten. Trots att alla åt jättemycket fick vi många doggy bags med hem, för portionerna var enorma

Efter maten for vi alla hem till Kelly och Steve och öppnade presenter (blev jätteglad både för böckerna och glasunderläggen från Anne Taintor, verkligen glad) och åt tårta.

Kelly gillar grisar, så Steve hade beställt en tårta med grisar på till henne. Den var svingod, härlig chokladkaka och glasyren är i själva verket smörkräm.

Lovisa älskade tårtan och åt två stora bitar. På det hela taget har Lovisa älskat maten här och har ätit mycket vid alla måltider. Jätteroligt, hoppas det håller i sig.

Efter tårtan lekte barnen och vi vuxna pratade förstås. När Leo och Jan och deras flickor (Hannah, Leah och Brennah) hade åkt hem gick Lovisa och la sig, och Josefin följde strax efter. Steve fixade så min dator kom ut på nätet och sen satt Kelly och jag på min säng nån timme och snackade och kollade upp saker på nätet.

Nu är det nästan midnatt här, men jag kan naturligtvis inte bara somna fast jag har varit vaken i *räknar* 26 timmar. Barnen sover däremot gott.

Vi fick bra platser på planet till Chicago, allra längst bak i mitten med bara köket bakom oss. Redan innan start hade kabinpersonalen, som hade köket som "bas", pratat mycket engelska med barnen och allt var kanon tills vi flugit en stund. Framför oss satt en brittisk familj med indisk eller pakistansk bakgrund; mamma, pappa, en pojke som kanske var kanppt 3 och en liten flicka på 15-18 månader. Den lilla flickan var lite snuvig när vi steg på, men rätt snart blev det värre. Hon fick lite feber, men framför allt blev hon helt täppt i näsan vilket ju genast gör att man får jätteont i öronen när man sitter på ett flygplan. Så hon skrek. Och skrek och skrek och skrek. Hon skek så hon kräkte flera gånger. Det var jättesynd om både henne och mamman (pappan befattade sig inte med babyn), men det blir rätt frustrerande att sitta bakom en mistlur, hur söt hon än må vara och det var hon). Varken jag eller Lovisa fick en blund i ögonen, Josefin sov en liten, liten stund när babyn till slut hade tuppat av av utmattning (vilket varade 30 minuter eller så). Mamman sjöng, vyssade, stod upp med babyn, gick omkring med henne, gjorde skuggfigurer på väggarna, provade med leksaker, mat, godis, flaskan, jag hon provade verkligen allt men inget hjälpte.

Till Chicago komm vi således helt utmattade och ungefär 10 minuter sena, vilket var alldeles tillräckligt för att vi skulle missa den flighten till Columbus. Vi blev anvisade en lååååång kö för att boka om flighten. Nästa flight skulle gå en timme senare. När kön sniglade sig fram och tiden gick började jag bli orolig för att missa nästa flight också. Vi stod i kö i 45 minuter, men fick sedan plats på nästa flyg (och tur var det, annars hade vi fått vänta i flera timmar på nästa) och fick sen rusa iväg för att ta tåget till nästa terminal. Sen var det dags för dagens femtielfte säkerhetskontroll och där hade vi otur igen. Vi blev lottade av datorn till extra säkerhetskontroll, vilket innebar total genomsökning av väskor, kropp och kläder. Dom letade tom efter spår av narkotika i våra skor (och väskor, förstås), genom att föra en liten duk längs insidan och sedan stoppa den i nån maskin som läste av vad som fastnat. Sen fick vi springa till gaten, som låg långt bort. När vi var 50 meter ifrån den ropades våra namn upp i högtalaren för att kalla dit oss. Men vi hann. Att sedan planet var det minsta jag sett som inte varit privat och att det var 40 grader varmt är ju en annan sak. Men vi hann. Vi blev placerade längst bak igen, vilket innebar att vi satt snett under motorerna, för så var de planen byggda. Det väsnades alltså rejält. Planet var alltså pyttelitet, 18 rader om 1+2 stolar. Lågt i tak, jag kunde knappt gå rak. Men resan gick fort, och vi var snart framme i Columbus, där Kelly, Steve, Mitchell och Aaron väntade på oss rätt långt in på flygplatsen till min stora förvåning. Härligt att äntligen vara framme och att få träffa dem!

Barnens väskor kom snabbt, men min och många andras kom aldrig. Den kommer att levereras hit, troligen under natten. Jag saknar min tandborste (får låna en av barnens), en pyjamas och min morgonrock, men förhoppningsvis finns det ju här imorgon bitti. Jag har aldrig blivit av med bagage innan, men jag hade ju det i Chicago så det kan ju inte vara långt borta. Än är jag inte orolig.

Kelly har jag ju träffat flera gånger innan och det var direkt som "vanligt". Jag känner mig så hemma med henne, det har jag alltid gjort. Steve levde upp till alla förväntningar, han var precis så trevlig som Kelly beskrivit honom och det kändes med en gång som om jag känt honom länge. Kelly och Steve tog med oss till Red Robin där vi åt suveräna burgare som smakade som hemlagade (vilket är godast förstås) med riktigt fina biffar på 100% gott nötkött och fräscha grönsaker på min. Barnens var också perfekt, Lovisa hade aldrig smakat en sån perfekt hamburgare innan sa hon, och trots att pommes friten var underbara, tjockskurna bitar god potatis som kändes rätt nyttiga men var svingoda, så åt hon upp hamburgaren före pommesarna, och alla som känner Lovisa vet att det gör hon aldrig. Man brukar tvärtom få tjata på att hon överhuvudtaget ska äta den.

Sen åkte vi hem till familjen Nasdeo. Tjejerna somnade i bilen, så när vi kom fram gick de och la sig med en gång. Kelly och jag och Steve satt dock uppe länge och pratade, och alla tre killarna i familjen "campade" framför TVn och var således också vakna. Steve gjorde milkshake med Oreos (som han gör till Kelly varje kväll) till mig och Kelly och vi hade jättrtrevligt. Vi pratade bl a om Kellys studio i källaren, och hon klagade på att hon samlar på sig allt, t ex hade hon en massa uppmuntringsklistermärken som lärare använder i skolan liggande som borde slängas... Lena!!! Det är ju precis vad du bad mig köpa, så jag kan glädja dig med att dom har jag redan, till ett inköpspris av $0 och med varma hälsningar från Kelly. Mission accomplished, bara ett par timmar efter ankomst. Inte dåligt alls!!!

Nu borde jag försöka sova. Och Erik, vi oroade ju oss för adaptrar! Köpte en på första flyningen, en allround som funkar på alla håll och som dessutom ställer om spänningen. £10, dvs 130 kr. Suveränt. Funkar alldeles utmärkt, dessutom. Har den i nu, till datorn.

Nu sitter i i avgångshallen och väntar på att få kliva på planet. Vi har just blivit kroppsvisiterade och vårt handbagage har blivit noga genomgånget av små söta indiska damer.

Det var tidigt att stiga upp klockan fyra i morse, men vi hann duscha och äta lite frukost all tre, och det gick fort att köra till Kastrup på praktiskt taget tomma vägar. Det var sorgligt att säga hejdå till pappa Erik, men när vi hade gått igenom säkerhetskontrollen hade vi trevligt när vi kollade i affärer. Vi köpte ett kilo Daim, mmmmmmmmmmmmm!

Planet till London gick i tid, men vi flög betydligt fortare än beräknat och fick kretsa ett varv över London innan vi fick lova att landa. Planet landade ändå 30 minuter tidigare än planerat.

På Heathrow fick vi först ta en buss till terminal 4, gå igenom en passkontroll, ta en buss till terminal 1 där vi fick våra boarding pass för resten av resan och sen ta en tredje buss till terminal 3 varifrån planet till Chicago ska gå. Här tittade vi i Hamleys leksaks affär och en affär med brittiska souvenirer, innan vi köpte Coca Cola på Café Italia och fixade lite ny energi med Daim.

Sen var det snart dags att gå till gaten. Där märktes det att vi inte är i Sverige längre, säkerhetskontrollen är i flera steg med bland annat kroppsvisitering som vi nämnde tidigare. Vi fick våra väskor öppnade och genomgångna praktiskt taget i detalj; vi fick t ex sätta på våra kameror och mobiltelefoner så att personalen kunde kontroller att de verkligen var just kameror och mobiltelefoner. men det känns faktiskt tryggt att de är så noga, då slipper man ju oroa sig för kapare osv.

Lovisa verkar rätt trött och orkar inte engagera sig i att skriva i bloggen. Vi hoppas kunna få sova lite om en stund, men sen måste flickorna göra läxor. Josefin har faktiskt mer läxor än Lovisa, konstigt nog, trots att hon går i femman och Lovisa i sexan. Men Lovisa har förstås fått jobba in lite under de sista veckorna (tror jag, det har varit betydliget mer läxor än vanligt).

Lina (Josefins klass ena maskot) hälsar till klassen, Lena (fröken) och lage (den andra maskoten). Hon har blivit fotograferad här på Heathrow så att hon kan bevisa att hon varit i London. Det har nog inte Lage. Hehe. Men han måste ju jobba, han är ju lärarassistent.

I Chicago ska vi gå genom immigrant-entrén, men enligt personalen vid incheckningen här på Heathrow ska det inte vara några problem att hinna med det, att byta terminal osv på de 90 minuter vi har mellan flighterna. Det hade jag (Petra) oroat mig lite för.

Vädret är härligt, och vi hoppas på en fin flygning över Grönland. Kanske kan vi tom ta några foton genom flygplansfönstret!

Vi flyger genom 4 tidszoner, så att hålla reda på flygtiderna blir lite halvkrångligt, minst sagt. Ännu värre blir det på väg hem, för då är det vintertid hemma i Europa, men i USA byter man just den natten...

Imorgon bitti ska jag checka in oss online. Eventuellt kan jag tom skriva ut boardingpassen på min egen skrivare, annars får jag sätta mitt VISA-kort i en automat på Kastrup och få dem utskrivna där. Sen ska det bara vara att lämna in väskorna i snabbinlämningen. Hoppas det funkar lika bra som det låter.
* Det gjorde det inte. Man kunde bara checka in på första flygningen, dvs mellan Köpenhamn och London, och det är ju ingen idé. Dels vill man ju checka in hela vägen på en gång, dels är det ju på den långa flygningen det är intressant var man sitter. Vi får väl åka ännu lite tidigare i morgon bitti. *suck*

Vi har haft nedräkning dag för dag sedan det var en månad kvar, den 20 september. Nästan varje morgon har Jossan frågat "Hur många dagar är det kvar nu?" nästan innan hon öppnat ögonen! Fast hon har förstås hållit reda på det själv.

Vi åker på lördag morgon, den 20 oktober klockan 7.50 från Kastrup i Köpenhamn. Vi mellanlandar på Heathrow i London och Ohare i Chicago, Illinois, och är framme i Columbus, Ohio klockan 18.35 lokal tid. Eftersom de är sex timmar före oss är klockan då efter midnatt här hemma. Det kommer att bli en lång dag, vi räknar med att få gå upp vid fyratiden. Visst, förhoppningsvis kan vi sova en del under den längre flygningen, men inte hela tiden förstås. Och barnen har fått massvis med läxor som helst borde klaras av under flygresan.

Kellys familj kommer och möter oss på flygplatsen. De bor i en del av Columbus som heter Worthington. Dagen efter vi kommit fram, söndagen den 21 oktober, fyller Kelly 40 år, och det är den främsta anledningen till vår resa. Kellys familj består av Kelly och Steve och sex barn. Caitlin är 19 år och går på collage och bor alltså inte hemma, Dylan är 14, Mitchell 10, Aaron snart 9, Anna 6½ och Piper 4½. Jag lärde känna Kelly via en dagbokssite på internet 2003, och vi kände direkt ett speciellt band och "nätadopterade" varandra och kallar alltså oss systrar och våra barn är kusiner.

Vi har en hel del inplanerat under resan. På Kellys födelsedag ska vi äta på familjens favoritrestaurang, House of Japan. Vi kommer att besöka Cedar Point den 27 oktober. Vi kommer att åka till Pittsburgh, och troligen stanna över natten, så att vi hinner besöka både Children's Museum of Pittsburgh och Carnegie Science Center. Där finns just nu en utställning som Kelly och jag gärna vill se, Bodies, och Kelly lovar att SportsWorks som hör till är jättekul. Kelly vill kanske också visa oss amerikanska IKEA, deras närmaste ligger just i Pittsburgh och jag vet att Kelly älskar IKEA.

Det barnen kanske allra mest ser fram emot, är att vi ska fira Halloween i USA! Trick or treat i USA, det är total lycka när man är i Lovisas och Josefins ålder! Mer om detta senare, vi kommer t ex att leta efter dräkter i Ohio.

Vi stannar i två veckor och åker hem lördagen den 3 november, landar i Köpenhamn måndagen den 4 november klockan 12.50. Då kommer Erik och hämtar oss, förstås!